den där känslan...
Det är en känsla jag får ibland. den är oundviklig, alla drabbas vi av den vid de mest olägliga tillfällen. Varje gång bestämmer jag mig för att det är sista gången jag ska känna såhär och ändå faller jag dit om och om igen. jag klarar inte av dessa psykiska påfrestningar. På något sätt smyger sig känslan på när man minst av allt anar det, plötsligt känner man bara, frustreration. Jag vet att jag inte kan styra vad jag känner, men endå måste jag fråga mig:
Varför? Onödigt, riktigt onödigt är det. Varför lär jag mig aldrig av mina misstag?! Jag vet att jag inte är ensam att känna såhär, är inte den första eller sista, ändå känner jag mig ensam när jag sitter här på min stol och blickat ut över kaoset som breder ut sig framför mig.
Mitt rum ser verkligen ut som ett bombnedslag...
Kramar och kärlek
Verro
klockan är nu 02:21 och jag har precis blivit lämnas av Josse, Louise och Sandra som var här innan. Vi åt pizza, jordgubbspaj och såg på "Rosemarys baby" och "Wedding chrashers" (?) - jag somnade dock i mitten på den förstnämnda. Det var antagligen sista gången jag träffar Sandra innan vi åker, det känns riktigt tråkigt och sorgligt, avsked är typ inte min grej. Hur kan man bestämma sig för att ha tentor i Lund i en så kritisk tid? Illa säger jag bara, illa!