(näst) sista blogginlägget?
Jag hoppa inte att det här är mitt sista blogginlägg innan Jag och Josse beger oss mot varmare länder. Jag ska minsan se till att det inte blir så - ytterligare en gång ska ni plågas av mina knasiga inlägg!
Avskedsfesten i fredags var väldigt trevlig och lyckad. Tänk att alla faktiskt kom, alla människorna som jag tycker om så mycket och är så glad att jag har i mitt liv! För jag har verkligen fantastiska vänner, otroligt underbara, fantastiska, roliga, härliga vänner som finns där (förutom de som är på vift i typ London...) och som man kan lita på. Jag blir verkligen varm innombords när jag tänker på hur bra ni är! (sentimentalt!)
I lördags fyllde Jeanette 19 år (eller 5...det är svårt att veta ibland), hon bestämde sig för att vi skulle se på sista delen i "one missed call" serien, ett intressant val av film. Jag är en liten feg jävel (eller smart?) jag satt nämligen med handen för ögonen så jag bara kunde läsa texten, så när alla andra skrek och hoppade till kände jag mig stolt som slapp oönskade(?) adrenalinkickar.
Fars dag har ju varit den här helgen, om det var i lördags eller igår (söndag) vet jag inte, men den gick obemärkt förbi. Det var två år sen jag pratade/såg min pappa sist och jag kan verkligen inte relatera till hur det är att ha en relation med sin pappa - och då absolut inte en bra sådan - det har jag aldrig haft. Ibland känns det lite sorgligt, men just nu har inte en pappa någon plats i mitt liv. Han vet inte att jag ska till Australien på torsdag. Faktum är att han nästan inte vet någonting om vad som händer i mitt liv.
I söndags var jag i Göteborg över dagen. En bitterljuv känsla, men det känns det bättre nu och visst är jag mer glad än ledsen, även då det är en komplicerat situation (och det plågar mig). Det hände dock, både i söndags och idag, att jag fick uppleva ett lyckorus, några sekunder av lycka då allt faktiskt kändes bra. Och är det inte just de stunderna man ska leva för och som gör livet värt att leva?
Det var dock en sak som hände som INTE var okej! En servitris bestämde sig plötsligt för att en halvuppdrucken varm choklad = en uppdrucken choklad (glaset var tydligen inte ens halvtomt för honom, det var tomt), så han bestämde sig för att ta med glasen ut och diska dem även om gästerna (vi) ansåg att de inte var klara och att chokladen var långt ifrån uppdrucken. Verkligen inte okej, de ä de änte.
Dagen idag består i att packa, ta bort, packa igen och byta linser (jag ser -0,5 sämre på vänster öga nu, jag börjar verkligen bli gammal!). jag har förresten skapat mig en resedagbok! Jag heter verronika där så gå in och läs för bövelen!
Jag har förresten inte gjort mer än att äta frukost idag, vilket känns underbart!
Jag vaknade ca 10:50 och har sen dess spenderat tid vid min dagbok, tv:n och internett (mitt livs stora kärlek), jag undrar om det inte är dags för lite lunch snart klockan är ju trotts allt kvart i två...
Kramar och kärlek
Verro
I'm hopelessly devoted to you
Avskedsfesten i fredags var väldigt trevlig och lyckad. Tänk att alla faktiskt kom, alla människorna som jag tycker om så mycket och är så glad att jag har i mitt liv! För jag har verkligen fantastiska vänner, otroligt underbara, fantastiska, roliga, härliga vänner som finns där (förutom de som är på vift i typ London...) och som man kan lita på. Jag blir verkligen varm innombords när jag tänker på hur bra ni är! (sentimentalt!)
I lördags fyllde Jeanette 19 år (eller 5...det är svårt att veta ibland), hon bestämde sig för att vi skulle se på sista delen i "one missed call" serien, ett intressant val av film. Jag är en liten feg jävel (eller smart?) jag satt nämligen med handen för ögonen så jag bara kunde läsa texten, så när alla andra skrek och hoppade till kände jag mig stolt som slapp oönskade(?) adrenalinkickar.
Fars dag har ju varit den här helgen, om det var i lördags eller igår (söndag) vet jag inte, men den gick obemärkt förbi. Det var två år sen jag pratade/såg min pappa sist och jag kan verkligen inte relatera till hur det är att ha en relation med sin pappa - och då absolut inte en bra sådan - det har jag aldrig haft. Ibland känns det lite sorgligt, men just nu har inte en pappa någon plats i mitt liv. Han vet inte att jag ska till Australien på torsdag. Faktum är att han nästan inte vet någonting om vad som händer i mitt liv.
I söndags var jag i Göteborg över dagen. En bitterljuv känsla, men det känns det bättre nu och visst är jag mer glad än ledsen, även då det är en komplicerat situation (och det plågar mig). Det hände dock, både i söndags och idag, att jag fick uppleva ett lyckorus, några sekunder av lycka då allt faktiskt kändes bra. Och är det inte just de stunderna man ska leva för och som gör livet värt att leva?
Det var dock en sak som hände som INTE var okej! En servitris bestämde sig plötsligt för att en halvuppdrucken varm choklad = en uppdrucken choklad (glaset var tydligen inte ens halvtomt för honom, det var tomt), så han bestämde sig för att ta med glasen ut och diska dem även om gästerna (vi) ansåg att de inte var klara och att chokladen var långt ifrån uppdrucken. Verkligen inte okej, de ä de änte.
Dagen idag består i att packa, ta bort, packa igen och byta linser (jag ser -0,5 sämre på vänster öga nu, jag börjar verkligen bli gammal!). jag har förresten skapat mig en resedagbok! Jag heter verronika där så gå in och läs för bövelen!
Jag har förresten inte gjort mer än att äta frukost idag, vilket känns underbart!
Jag vaknade ca 10:50 och har sen dess spenderat tid vid min dagbok, tv:n och internett (mitt livs stora kärlek), jag undrar om det inte är dags för lite lunch snart klockan är ju trotts allt kvart i två...
Kramar och kärlek
Verro
I'm hopelessly devoted to you
Kommentarer
Trackback