Jag vet inte varför jag skriver det här, men jag gör det i alla fall
Jag har suttit här en liten stund
(i flera timmar)
och försökt komma på hur jag ska formulera mina tankar
Mina känslor
På ett välbetänkt sätt
Jag är ingen poet, Ingen lyriker
Ingen ordbajsare som kommer på klatschiga adjektiv och fyndiga verb för att beskriva en känsla på ett målande eller exceptionell sätt
Jag är en sån som våldtar svenska språket flera gånger om innan orden ligger rätt och språket blir korrekt
Och inte ens då blir det acceptabelt
Det är ingenting jag gör medvetet
Jag var en sån som somnade på svenska lektionen då de lärde oss att utnyttja vår verbala förmåga
Jag ritade en streckgubbe istället för att skriva upp de fina orden adekvat, tafatt, processas
Nu vet jag inte ens att det är ord
(tafatt, är det en sällsynt maträtt eller en religiös byggnad?)
Jag messade när vi lärde oss allt om meningsbyggnad
Och dagdrömde när ordklasserna skulle präntas in med eld i våra skallar
Detta har gjort mig till en handikappad medborgare
Jag lärde mig aldrig tala
Visst sa jag "mamma" och "pappa" och mina föräldrar tjöt av glädje
Men där slutade också min språkutveckling
Nu suckar de när jag försöker mig på ett normalt samtal vid köksbordet
"typ", "bah", "whatever"
Är banlysta ord
De är portade från vårt samhälle
Står utanför med hundögon
Hoppas att få komma in
Jag släpper in dem i smyg
Det är dock sekretessbelagt (off the record)
Jag kommer aldrig med de träffsäkra kommentarerna eller argumenten
Är ingen sån där rapp-i-käften-snubbe
Står där med tunghäfta och ser ut som ett frågetecken
(Åsikt, är det något man har runt halsen?)
Ingen färgstark typ som snirklar, vrider, vänder på samtalet så att folk varken vet ut eller in
Vad talade vi om?
Jo, visst är det vackert väder
Den jobbig (myndiga) diskussionen är glömd
Jag har suttit här en liten stund
(minst hundra timmar)
och försökt komma på hur jag ska formulera mina tankar
Mina känslor
På ett välbetänkt sätt
Jag är ingen poet, Ingen lyriker
Ingen ordbajsare som kommer på klatschiga adjektiv och fyndiga verb för att beskriva en känsla på ett målande eller exceptionell sätt
Ändå har jag många emotioner
Låten spelats tusen gånger
Jag kan klangerna bakåt och framåt, utan och innan
Tusen gånger har jag tryckt på "replay"
Samma röst har sjungit för mig tusen och åter tusen gånger
Fört bort mig, bäddat in mig i en hinna av glömska
Av drömmar
Av overklighet
Ändå är det inget mer än en snöstorm på mitt papper
Jag glömde var jag ville med det jag inte skrev
Antagligen handlade det om svärmeri, förtjusning, bitterhet eller förtvivlan
Mediokert bullshit ingen annan har behållning av att veta
Men
För mig var det relevant
Och det är väll huvudsaken
att jag startade ett samtal med mig själv
(i flera timmar)
och försökt komma på hur jag ska formulera mina tankar
Mina känslor
På ett välbetänkt sätt
Jag är ingen poet, Ingen lyriker
Ingen ordbajsare som kommer på klatschiga adjektiv och fyndiga verb för att beskriva en känsla på ett målande eller exceptionell sätt
Jag är en sån som våldtar svenska språket flera gånger om innan orden ligger rätt och språket blir korrekt
Och inte ens då blir det acceptabelt
Det är ingenting jag gör medvetet
Jag var en sån som somnade på svenska lektionen då de lärde oss att utnyttja vår verbala förmåga
Jag ritade en streckgubbe istället för att skriva upp de fina orden adekvat, tafatt, processas
Nu vet jag inte ens att det är ord
(tafatt, är det en sällsynt maträtt eller en religiös byggnad?)
Jag messade när vi lärde oss allt om meningsbyggnad
Och dagdrömde när ordklasserna skulle präntas in med eld i våra skallar
Detta har gjort mig till en handikappad medborgare
Jag lärde mig aldrig tala
Visst sa jag "mamma" och "pappa" och mina föräldrar tjöt av glädje
Men där slutade också min språkutveckling
Nu suckar de när jag försöker mig på ett normalt samtal vid köksbordet
"typ", "bah", "whatever"
Är banlysta ord
De är portade från vårt samhälle
Står utanför med hundögon
Hoppas att få komma in
Jag släpper in dem i smyg
Det är dock sekretessbelagt (off the record)
Jag kommer aldrig med de träffsäkra kommentarerna eller argumenten
Är ingen sån där rapp-i-käften-snubbe
Står där med tunghäfta och ser ut som ett frågetecken
(Åsikt, är det något man har runt halsen?)
Ingen färgstark typ som snirklar, vrider, vänder på samtalet så att folk varken vet ut eller in
Vad talade vi om?
Jo, visst är det vackert väder
Den jobbig (myndiga) diskussionen är glömd
Jag har suttit här en liten stund
(minst hundra timmar)
och försökt komma på hur jag ska formulera mina tankar
Mina känslor
På ett välbetänkt sätt
Jag är ingen poet, Ingen lyriker
Ingen ordbajsare som kommer på klatschiga adjektiv och fyndiga verb för att beskriva en känsla på ett målande eller exceptionell sätt
Ändå har jag många emotioner
Låten spelats tusen gånger
Jag kan klangerna bakåt och framåt, utan och innan
Tusen gånger har jag tryckt på "replay"
Samma röst har sjungit för mig tusen och åter tusen gånger
Fört bort mig, bäddat in mig i en hinna av glömska
Av drömmar
Av overklighet
Ändå är det inget mer än en snöstorm på mitt papper
Jag glömde var jag ville med det jag inte skrev
Antagligen handlade det om svärmeri, förtjusning, bitterhet eller förtvivlan
Mediokert bullshit ingen annan har behållning av att veta
Men
För mig var det relevant
Och det är väll huvudsaken
att jag startade ett samtal med mig själv
Kommentarer
Postat av: Anonym
bra skrivet.
Postat av: H
jag som skrev inlägget ovan.
Trackback