Jag vet att det ar svart att slita sig
Jag vet att ni langtar efter nasta inlagg men min blogg ska ga in i dvala (som stella-mans blogg gor mest hela tiden) och jag hanvisar er darfor till resedagboken.se och min anvandare verronika (samma som pa bloggen for er som inte fattade det).
Ha det toppen sa hors vi nar jag kommer tillbaka!
Kramar och karlek
Verro(nika)
Adjöss och tack för fisken
Jag sappade till ett av alla dessa "ring-in-och-vinn" program och fick fram programmet precis när det var en kvinna (från Visby tror jag) som skulle gissa på ett ord (som var smilband)- hon gissade rätt och fick en väska med pengar. Idag var en lycklig dag för vår kära Visby-dam så hon fick även chansen att vinna lite extrapengar. Hon fick gissa på en fyrasiffrig kod till ett kassaskåp (varför hon fick det vet jag inte, sannolikheten att hon skulle gissa rätt är ju typ 1 på 654681601), den var tydligen fel, men på något vänster fick hon besvara ytterligare en fråga (en mkt mkt svår fråga) som löd:
fråga: "Hur många kilometer går det på 1 mil?"
svaret kom efter mycket tvkenade och citat som "kommer inte ihåg..."
svar: "60"
*andas in andas ut*
VAR GICK DET FEL?! VAR?!
Över till "sista" blogginlägget:
Jag har panik.
Update 16:51
Jag har fortfarande panik. Jag kan verkligen inte förstå att jag om 72 timmar kommer befinna mig längre bort från mitt gammla liv än jag någonsin gjort i hela mitt liv! Jag mår illa.
Dagen idag är en enda låååång väntan. Vad har jag åstakommit?! Ingenting, det känns bra.
Eller jo, jag åstakom faktiskt en sak. Jag lyckades få 300 extra kronor att ringa för i teliabutiken för att jag var en otroligt besvärlig och krävnade kund som ansåg att ett nytt simkort borde fungera. *stolt*
Förresten tror jag att han i affären var lite borta. Han testade min telefon genom att ringa från den till sin egen. När jag senare sitter i bilen påväg hem hör jag telefonen ringa och undrar vem fan det kan vara (ingen hade fått mitt nr), jag svara:
Verro: "Ja?"
Butikskillen: "Hej, det var ______ från teliabutiken, du hade ringt mig på det här numret innan"
Verro: "Det var nog du eller din kollega som gjorde det för att testa så min telefon fungerade..."
BK: *skrattar lite skenerat* "Haha, jaha...oj så dum jag är!"
Verro tänker: "Ja, det är du"
Verro säger: "Ja"
BK: "Då ska jag inte störa dig mer"
Verro: "Vad bra. Hejdå"
BK: "Hejdå"
Krama mig!
Update 17:31
Jag är fruktansvärt nervös. Mamma kom hem innan, hon lagar mat (tacos) till den sista måltiden. Jag ska till josse vid nio-tiden. Det är ca 3,5 timmar kvar, de sista timmarna i mitt hus, i mitt rum, på flera månader.
Håll om mig!
Update 20:59
Nu åker jag! *nervöspanik* Hejdå alla kära vänner (Louise, du kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta och kom förbövelen till Thailand och hälsa på, dra med Ek!)!
(näst) sista blogginlägget?
Avskedsfesten i fredags var väldigt trevlig och lyckad. Tänk att alla faktiskt kom, alla människorna som jag tycker om så mycket och är så glad att jag har i mitt liv! För jag har verkligen fantastiska vänner, otroligt underbara, fantastiska, roliga, härliga vänner som finns där (förutom de som är på vift i typ London...) och som man kan lita på. Jag blir verkligen varm innombords när jag tänker på hur bra ni är! (sentimentalt!)
I lördags fyllde Jeanette 19 år (eller 5...det är svårt att veta ibland), hon bestämde sig för att vi skulle se på sista delen i "one missed call" serien, ett intressant val av film. Jag är en liten feg jävel (eller smart?) jag satt nämligen med handen för ögonen så jag bara kunde läsa texten, så när alla andra skrek och hoppade till kände jag mig stolt som slapp oönskade(?) adrenalinkickar.
Fars dag har ju varit den här helgen, om det var i lördags eller igår (söndag) vet jag inte, men den gick obemärkt förbi. Det var två år sen jag pratade/såg min pappa sist och jag kan verkligen inte relatera till hur det är att ha en relation med sin pappa - och då absolut inte en bra sådan - det har jag aldrig haft. Ibland känns det lite sorgligt, men just nu har inte en pappa någon plats i mitt liv. Han vet inte att jag ska till Australien på torsdag. Faktum är att han nästan inte vet någonting om vad som händer i mitt liv.
I söndags var jag i Göteborg över dagen. En bitterljuv känsla, men det känns det bättre nu och visst är jag mer glad än ledsen, även då det är en komplicerat situation (och det plågar mig). Det hände dock, både i söndags och idag, att jag fick uppleva ett lyckorus, några sekunder av lycka då allt faktiskt kändes bra. Och är det inte just de stunderna man ska leva för och som gör livet värt att leva?
Det var dock en sak som hände som INTE var okej! En servitris bestämde sig plötsligt för att en halvuppdrucken varm choklad = en uppdrucken choklad (glaset var tydligen inte ens halvtomt för honom, det var tomt), så han bestämde sig för att ta med glasen ut och diska dem även om gästerna (vi) ansåg att de inte var klara och att chokladen var långt ifrån uppdrucken. Verkligen inte okej, de ä de änte.
Dagen idag består i att packa, ta bort, packa igen och byta linser (jag ser -0,5 sämre på vänster öga nu, jag börjar verkligen bli gammal!). jag har förresten skapat mig en resedagbok! Jag heter verronika där så gå in och läs för bövelen!
Jag har förresten inte gjort mer än att äta frukost idag, vilket känns underbart!
Jag vaknade ca 10:50 och har sen dess spenderat tid vid min dagbok, tv:n och internett (mitt livs stora kärlek), jag undrar om det inte är dags för lite lunch snart klockan är ju trotts allt kvart i två...
Kramar och kärlek
Verro
I'm hopelessly devoted to you
Inför fredagens partaj
Jag har förresten hittat underbar-bilderna *ber lite till derivatan*, det går dock inte att klicka upp de jävlarna!!! Gaaah, varför händer detta mig?!
det är 10 dagar kvar
Vid den här tiden om 10 dagar sitter jag och Josse på ett flyg mot hong-kong (?). Det känns, annorlunda. Sorgligt och bra på samma gång. För visst blir det väll som Eva säger, att vi tror att livet kommer ha ändrat sig mycket när vi är iväg men att vi antagligen upptäcker att vi har upplevt mycket mer när vi kommit tillbaka än de som stannat kvar. Jag hoppas det är så.
Idag tog jag de sista sprutorna inför resan och drack den sista klunken medicin. Medicinen har bubblor i sig men jag tvingade ner det i alla fall (men tro inte att jag kommer börja med läsk och sånt tjafs!).
Nu sitter jag här och kommer på en massa roligheter till på fredag, men vad är hemligt ;)
Kramar och kärlek
Verro
Jag lyssnar på far longer than forever - svanprinsessan - tusan vad bra den är!
den där känslan...
Det är en känsla jag får ibland. den är oundviklig, alla drabbas vi av den vid de mest olägliga tillfällen. Varje gång bestämmer jag mig för att det är sista gången jag ska känna såhär och ändå faller jag dit om och om igen. jag klarar inte av dessa psykiska påfrestningar. På något sätt smyger sig känslan på när man minst av allt anar det, plötsligt känner man bara, frustreration. Jag vet att jag inte kan styra vad jag känner, men endå måste jag fråga mig:
Varför? Onödigt, riktigt onödigt är det. Varför lär jag mig aldrig av mina misstag?! Jag vet att jag inte är ensam att känna såhär, är inte den första eller sista, ändå känner jag mig ensam när jag sitter här på min stol och blickat ut över kaoset som breder ut sig framför mig.
Mitt rum ser verkligen ut som ett bombnedslag...
Kramar och kärlek
Verro
klockan är nu 02:21 och jag har precis blivit lämnas av Josse, Louise och Sandra som var här innan. Vi åt pizza, jordgubbspaj och såg på "Rosemarys baby" och "Wedding chrashers" (?) - jag somnade dock i mitten på den förstnämnda. Det var antagligen sista gången jag träffar Sandra innan vi åker, det känns riktigt tråkigt och sorgligt, avsked är typ inte min grej. Hur kan man bestämma sig för att ha tentor i Lund i en så kritisk tid? Illa säger jag bara, illa!
Sanningen om Verro
Jag vet inte varför jag gör det här, men jag gör det i alla fall. Jag tror att vi som bloggar på något sätt blir psykiskt störda och MÅSTE fylla i alla listor folk har/anta alla utmaningar vi får.
Tydligen ska jag fylla i sju sanningar om mig själv och utmana fem andra bloggare...det låter ju...roligt?
Jag funderar på hur seriös jag ska vara med mina sanningar, då jag snart ska göra mig klar (det börjar bli broåttom) för att gå till Underbar och dansa hela natten vet jag inte om jag fixar att skriva roliga skämtsamma fakta. Men jag gör ett tappert försök:
1. Jag stänger alltid kylskåpsdörren med högerfoten samtidigt som jag snurrar runt ett kvarts varv. (prova inte det här hemma! Det har krävts många års träning för att ta mig så här långt)
2. Jag använder alltid svart (kvällen) eller vitt (dagen). Trotts detta förknippas jag med färgen rosa?
3. Jag hatar Usa.
4. Det finns tre städer jag kan tänka mig att bo i: Göteborg, London eller Paris. (och sthlm, men det ligger på östkusten och det finns ingen coolt i att kunna säga "jag bor på östkusten?")
5. Min största dröm är att få spela Sandy i en uppsättning av Grease. Detta kommer dock aldrig att inträffa då jag inte kan ta en enda ren ton (jag kan däremot ta många olika toner, samtidigt!) -räknas det också som en sanning?
6. Jag betraktar mig själv som en estetare.
7. Jag är rädd för tre saker: Höjder, hissar och sprutor.
Bara för att jag är på gång tänkte jag härmed delge er några fler sanningar om mig (se det som en bonus grej):
8. Jag är liberal.
9. Jag lyssnar inte på artister, jag lyssnar på låtar. Detta betyder att jag kan lyssna på vilken genere som helst det spelar ingen roll om det är klassiskt eller dödsmetall, bara låten är bra.
10. Jag har ingen idol(er).
11. Jag har aldrig gått på en riktig date.
12. Jag kan tänka mig att adoptera två av mina tre barn (three is the magic number...dumdidumdum)
13. Jag skriver dagbok.
14. Man kan skämta om allt!
15. Jag är (nästan) alltid glad.
16. Jag har många smeknman (och indiannamn): Verro, Mungo, bajskulan, svävande-huvudet, små-tuttar
17. Jag har spelat trummor (slagverk) i fem år.
18. Kunde jag gå ut och dansa varje dag hela veckan skulle jag göra det.
19. Jag tycker att Disneylåtar är musikaliska mästerverk! Texterna och musiken har verkligen en handling och ett budskap som få nyproducerade låtar kan mäta sig med.
20. Jag har aldrig varit på en riktig konsert.
Jag väljer att utmana:
Josse (för att hon har kort hår)
Anna (så hon inte glömmer bort att himlen inte kommer trilla ner)
Louise (för att hon hånglade med CC)
Mattias (det vi för närvarande vet om mattias är två saker: han gillar pop och leker ofta med barbie)
Stella-man (så han uppdaterar bloggen NÅGON gång! Skärp dig för fan, annars kommer jag citera dig i alla mina inlägg!!))
...och alla andra som känner sig manade att berätta sanningar om sig själva!
nu ska jag göra mig klar!
kramar och kärlek
Verro